Måndag 7 juni 2004

Åkte vi på visning av vårt nuvarande hem.

Jag såg annonsen i tidningen tidigt på söndagsmorgonen. Störtade ur sängen med Fabian i släptåg och åkte direkt utanför och kollade.

Berättade för övriga familjen. Dom blev INTE överförtjusta...

På måndagskvällen var det visning. Det var en regnig & ruskig försommarkväll. Adam fyllde år så vi hade lite kalas för honom på kvällen. Efter middagen frågade jag familjen om vi ändå inte kunde åka och titta när det var visning. Jag hade ju släpat iväg dom på ett bradigt antal innan... Men dom gick motvilligt med på det.

När vi kom dit var det bara 10 minuter kvar så alla andra hade redan åkt. Det hade varit 50 pers och tittat. Det är massor här på landet.

I hallen höll vi på att få näsan i väggen in till köket. Hallen, som var i furu (!!! jag är ALLERGISK mot furu...) var så liten att man knappt fick plats. Där rymdes ändå en GIGANTISK skohylla överbelamrad med skor för familjen som bodde där med fem barn.... hm, det gjorde inte min familj mer förtjust.

MEN JAG, JAG VAR LYRISK:))

När vi satt oss i bilen på väg hem (vi hade ju bara 3 min hem) sa kloka pappan:

Åååh, vad skönt. Tänk att veta att man ALDRIG behöver bo i nåt sånt där!!!

Jaaa, veeeerkligen säger ALLA dom fyra barnen i kör.

Mamman som sitter med lyckotårar i ögonen hör dom inte utan säger bara:

Vilket underbart hus för vår familj - ÄNTLIGEN - här ska vi bo!

Minsann, minsann sex år senare är det återigen måndag. Jag fick hela min familj att följa med. Om än OERHÖRT motvilligt.

Käre maken sa att om jag absolut MÅSTE bo i det där katastrofgräsliga huset skulle jag få fixa köpet själv. Han trodde nog att jag skulle backa då. Tji fick han! Fyra dagar senare var huset vårt. Tror ni jag hade en glad make... säger jag inte.

Familjen har med tiden accepterat och till slut tyckte alla om att bo här. Tack o lov!

Själv får jag magpirr varje 7 juni. Tycker det är dagen då hela vår familj fick ett nytt rikare liv tillsammans. Även om det är så mycket jobb att man inte kan tänka på det så ger det så mycket att få bo på landet på en gård.

Sen fick vi ju en Smultrongård också. Som liksom på köpet. Nåt som inte riktigt var meningen. Så himla kul!

Idag blir det jobb sen ska jag fixa till middagen ikväll.

Det blir en lugn middag utan husvisningar. Det slutade vi med för sex år sen;)

Kramar från den överlyckliga husletaren som till slut kom rätt