Ääääääntligen♥

Efter extremt hektiska veckor hemma, med sömn som är så minimal att snart får jag fixa tutthängare åt mina påsar under ögonen steg jag upp 04.30 för att förbereda en tur som gav mig magpirr.

Jag var så otroligt full av förväntan över att få träffa den förlorade sonen.

Det hade ju gått så fort på slutet att mammans hjärna som kanske börjar bli ringrostig inte riktigt hann med. På några timmar (!) fick han bestämma sig för en enkel Lyon.

Jag ljuger stort om jag säger att jag försökt stoppa honom. 

Snarare är det nog jag som mest peppat för "chansen att få komma iväg ut i världen". 

Men det blir ju inte mindre trist för det att inte ha den pillemariske lille spjuvern hemma. 

Även om han och Sandra hade flyttat ihop förra lördagen hade vi setts precis när man kände för det eftersom vi hade bott i samma stad. 

Så blev det nu inte och då får man ju se till att det blir bra ändå.

De första dagarna tror jag han helst skulle vilja dra ett riktigt stort tjockt streck över.

Men nu har nog det värsta lagt sig. 

Kära nån, dag ett var han på den trestjärniga restaurangen.

Med allt vad det innebär.

Och det är en hel del kan jag lova!

Saker jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om. 

Låt mig sammanfatta det hela mycket kort: 

Det var tur att han klippte sig innan han åkte.....

Vi hade en biltur på sex timmar till honom, därav min tidiga timme.

När vi kom fram skulle han gå med frukost till Hannas kompis Wendy och hennes rumskamrat. 

Dom hyr ett litet hus - såååå rart!

Så då kom vi som på ett bananskal med på en pannkaksfrukost:))

 Gulliga Marlene som var mamma till godingarna.

Hon är patiserie chef på den tre-stjärniga restaurangen. 

Efter stängning hade Adam provat sånt som skulle slängas. (Allt överblivit slängs!) Det hade varit rätt gott..... tänk om TIRAMISUKLUBBEN kunde bli inbjuden på sånt!??

Snacka om bingo för oss.....

Tjejerna bor så himla fint med stor trädgård.

Hur sonen bor vill ni inte veta.

Jag lovar.

Här bor ägarna till huset. Precis ett sånt typiskt hus som jag direkt skulle kunna tänka mig att flytta in i! 

Träbordet is to die for....

Det var bara helt fantastiskt att få komma och se hur allt var.

Och tur att hans flytt tajmade med vår resa. 

Tack säger jag bara!!!

Idag skall tjejerna och vi till Lyon. 

Det tar 45 minuter. 

Lyon är inte alls staden jag haft på min nr 1 lista att vilja besöka. Så det blir ju spännande. 

Att jag ens vet om den är för Kim Källströms fotbollskarriär där. 

Och nu Lotta Schelin. Hon är visst höjd till skyarna där till och med. Kul! 

Hanna och hon gick franskakursen ihop. 

Nu skall far och son spela tennis och mor ut på en joggingtur.

Au Revoir för denna gång:)