Nu är vi då på väg. 

Mor o jag sitter i helt fantastiska säten i Bus4you. Magiskt skön buss att färdas i.

Men det blev ganska pirrigt i morse....

Först hade jag glömt min dator. Typ som att glömma tandborsten men något enklare att inhandla ny borste.... Bara att vända. Innebar att vi då fick fem 14 min på oss till Resecentrum, tomt på vägen så det gick med 4 min tillgodo. Men bussen var inte där. Tror jag kollade papperen 10 ggr.

Var det Resecentrum? Var det 05.20? Yes tid och plats stämde men bussen var 20 min sen. Har aldrig hänt att nåt så viktigt färdmedel varit så mycket sent för mig. Jag blev riktigt skraj kan jag lova. 

Men det var egentligen rätt lugnt för vi har en timme tillgodo på Arlanda.

Oron var nog mest för om bussen överhuvudtaget tänkte dyka upp. 

Vad göra då liksom....??

Men den dök upp och snart är vi framme på Arlanda. 

Vi åker genom ett soligt och frostnupet Sverige. Vore det detta väder hela året skulle nog inte mannen och jag planera att bli fransoser som pansjosar. Men det är ju inte riktigt så och vi har bestämt oss. Om inget oförutsett händer förstås. 

Strax efter lunch är vi framme i vad som iaf för mig är mer eller mindre som ett paradis. Nice.

För åtta år sedan hade jag aldrig satt min fot där.

Första gången blev love for first sight och den har bara vuxit sig starkare.

Härligt!

 Översta bilderna tog jag när Lina, Mari och jag gjorde vår första resa till Nice och jobbade med boken vi planerar. Hästbilderna och häststället är något helt otroligt vackert.

Så även tårtan. Helt och hållet raw. En irländsk tjej gör den och levererar bland annat till ett kafé i Monaco. Det absolut godaste jag ätit i rawfoodväg. Men frågan är; hur i all sin dar kommer jag att fixa receptet på engelska? Engelska mått och konstigheter vad gäller rawingredienserna.

Jag har fått receptet och det är så långt att jag inte gärna tänker på den dag jag blir tvungen att deala med det. Shit vad svårt! Jag måste ju göra den igen för att kunna överföra receptet på svenska.

Jaja, man sätter i sig i situationer kan man säga. Och ingen tvingar mig så självskylla är ordet. 

Dom här godbitarna hade jag hemma när jag kom hem förra året från resan.

Alltså kattungar, så gulligt.

Kanske inte liiiika gulligt i morse när Majken satt i mitt handbagage och jag frågade henne om hon ville följa med. Hon tittade storögt på mig, reste sig, ruskade på baken och gick därifrån. 

Den rackarn hade kissat i min väska!!! Vilken jäkla luring alltså. Blev hon arg att jag skulle iväg igen tro? Inte vet jag. Men jag vet att det sinkade mig 10 viktiga minuter. 

Fram med klorin och trasor och grejer. Den doften vill man inte hela flygplanet skall ta del av och härröra till mig.... The sticking lady, liksom...

Önskar er en härlig höstdag,

nästa gång får ni följa med till mina 30 kvadrat kärlek på Rivieran.

A bien tout!