Livet med blogg....

Efter nåt år bortvaro från bloggandet började jag rätt frekvent igen för några månader sedan.

Sen blev det tack och gonatt igen. Bara sådär, poff.

-Varför? Kan man ju undra. 

Jo, jag får lite panik. Jag är ju inte typen som gillar kulisser och att försköna verkligheten. 

Jag vill ju att allt skall vara rätt och riktigt. 

Men det är ju lite det bilder och blogg går ut på, att försköna.

Jag menar, vem vill läsa om elände och se en massa stökiga trista bilder?

Förmodligen ingen. Men jag blir kluven. 

Och vem vill skriva en blogg som ingen läser?

Förmodligen ingen.

   Jag vill skriva privat och ärligt men ändå inte öppna mig för mycket, vilket i princip är omöjligt när man är som jag. 

Sen vill jag inte vara för populistisk. 

Jag avskyr att göra si eller så för att fler skall läsa, jag vill göra på mitt sätt, ärligt och uppriktigt, vill man läsa gör man det annars struntar man i det. Och då är frågan, läser nån om jag skriver på mitt sätt? 

Vill jag skriva och ingen läser? Skriver jag för mig själv? 

Jag vet faktiskt inte. Jag har fått fler mejl och kommentarer från personer som vill jag att jag fortsätter. Jag gör ett nytt försök. Nu har jag ju inte butiken jag kan "gömma" mig bakom. 

Kan inte skriva vad jag gör där varendaste dag. Nu skriver jag om MITT liv. 

Och då kan jag ju undra, vem är ens intresserad av det, och vill jag verkligen blotta mig och berätta? 

Jag vet inte, är rätt osäker.

Men jag har bestämt att jag fortsätter lite grann. 

Ger det några veckor och ser hur det känns. 

Jag vet att man får mer läsare om man har en massa fina bilder. 

För mig är det textin nehållet som är viktigast.

Så redan där loosar jag i popularitet. 

Meeeen, jag måste göra det på mitt sätt och så kommer det att bli. 

Vill ni hänga på så är ni mer än välkomna att göra det. 

Efter stängningen av Smultrongården veckan innan jul har jag mått risigt. 

Extremt dåligt till och med. 

Det var ingen bra idé att stänga ner. 

Jag älskar mitt jobb för mycket för att ta ett sånt stort kliv. 

Men det var ju nödvändigt, jag visste det. Jag jobbade alldeles för mycket. 

Jag kommer att skriva en del om det. Hur dåligt man kan må av beslut man tar som man egentligen inte måste ta, men man vet att det blir bättre om man gör det. 

Invecklat och krångligt och det kan jag lova att det är också. 

Det är bara förnamnet. 

Jag kommer att skriva om det för jag mår bättre då.

Men nu har vi ju bestämt oss att vi öppnar upp till Mors Dag igen och ni anar inte vilken glädje jag känner över det!!!!!! Miljoners utropstecken och glada utrop på det!!!!

I mitt nya liv har det hänt en massa skojsiga saker också. 

Hur mycket kul som helst faktiskt. 

Och man kan ha kul samtidigt som man mår dåligt. 

Jag vet. 

Ett tag var det så illa med mig att jag tänkte gå till terapeut.

Gå och prata med någon som skulle få mig att må bättre. 

Men jag genomled dagarna och kom fram till att en tilltänkt terapeut troligtvis skulle komma fram till att min sorg var mitt borttappade arbete och det hade jag själv bestämt att det skulle sluta så jag fick förmodligen rida ut den striden själv. 

Så jag väntade ut den värsta smärtan. 

Hörde att många avundades mig och skulle vilja vara i min sits. 

Men jag ville och vill inte vara utan Smultrongården. 

En tjej sa senast förra veckan; -Det är ju helt fantastiskt att ha haft ett jobb man tycker så bra om.

Och det är det ju, jag är hur tacksam som helst för det. 

Givetvis därför smärtan blev så oerhört stor när det blev ett slut. 

Men som sagt, jag ser ljuset i tunneln och ser så mycket framemot maj. 

Grejar en massa nu.

Funderar hur butiken skall se ut framöver. 

Kan jag kanske ha öppet en gång i månaden?

Jag har ju en dröm som är så stor, så stor. Faktiskt så stor att jag knappt vågar nämna den. 

När jag planterat den lite mer berättar jag. 

Att jag mått så himlans dåligt kanske har varit frånvaron av ljus också.

Jag har ju ett så otroligt stort behov av ljus.

Älskar att mysa med ljus och eld i mörkret en kulen dag, men här där jag bor blir det lite för mycket av den varan..... typ en sisådär fyra månader för mycket inomhusmys.

Ljuset är fantastiskt.

Förra veckan kom vi hem från en helt magisk resa. 

En av de allra bästa resorna vi varit på faktiskt. 

Bara Lars och jag. 

Vi har varit i Mexico. 

Jag kommer att skriva mycket, mycket mer om det för det var så helt otroligt på så många vis. 

Det var som att uppleva nåt man väntat på i hela sitt liv. 

Magiskt. 

Nu är det strålande sol och blå himmel och jag skall snöra på mig dojjorna och röra på fläsket. 

Kul att vara här igen:)

Kram