fredag 22 april 2016

God morgon

Lika underbar morgon idag. Klarblå himmel och en strålande sol. Ljuvligt.


 Idag hörrni kommer det lite djup läsning. 
Livet bara går och går. Stannar man upp och reflekterar förstår man att saker och ting som är på ett sätt, har kunnat vara helt annorlunda om man tagit en annan väg. 
Vi själva väljer och skapar våra liv, vare sig vi förstår det helt fullt ut, eller kanske ens vill det, har våra val stor betydelse. 

Något som fått stor betydelse för mig är det jag skall berätta om nu. 

Det hela utspelar sig för ganska precis 30 år sedan. 
En måndag i början av januari, året var 1986 och jag var 23 år.
Nästan forntid.

Har du någonsin känt dig helt tillintetgjord?
En sån där känsla som när man faktiskt vill öppna en lucka och bara försvinna.
Som att man önskar att en bil skall komma och köra över en och att man inte finns mer.
På riktigt alltså.

Så var det den här måndagsmorgonen. 
Jag var på väg på min arbetsintervju.
På söndagskvällen hade jag och pojkvännen tagit bilen och "rekat" vägen. 
Inga problem men det kändes långt.
Jag skulle bli tvungen att cykla eftersom han skulle ha bilen.
Inga problem det heller kändes det som. 

Jag gick upp i god tid innan. 
Lockade håret, sminkade mig och satt på mig min läckra storrutiga illrosa kappa.
Egenhändigt sydd, förstås. Så var det ju med alla kavajer, byxor och kappor på det glada åttiotalet. 

Skulle man kunna ha matchande kläder till skorna i regnbågens alla färger och nyanser var det bara att sy. Det pirrade lite i magen när jag satt mig på cykeln och gav mig iväg.
Tänk om han inte gillade mig, VAD skulle jag ta mig till då??? Ensam med arbetandes, fotbollsspelande pojkvän som jag aldrig såg ryken av, i den nya stora staden.

Vi hade flyttat till Örebro två månader tidigare.
Pojkvännen hade blivit värvad till fotbollslaget och i kontraktet var det lovat lägenhet samt jobb till flickvän, alltså jag. Lägenheten var en dröm. Precis vid fotbollsstadion fick vi en helt nyrustad trea. Det var ljust och fräscht tjugofem år före sin tid. Helt underbart. 
Nu återstod bara jobbet.

En advokat som satt i styrelsen i laget sökte sekreterare eftersom hans skulle gå på barnledighet.
Gissa om jag var nervös. Sekreterare, jag!??
Ok, jag hade högsta betyg i både svenska och maskinskrivning men jag kände mig långt ifrån som en sekreterare. Det var pennkjol och knytblus. Min rosa karamellkappa platsade knappast. Troligtvis inte resten av min färggranna åttiotals garderob heller....

Jag satte mig på cykeln och gav mig av. När jag kom till universitet förstod jag ingenting. Det var bara skog, skog och skog. 
Inte en bil i sikte.
Tyvärr även innan mobiltelefonens förenklande av världen. 
Skogen blev bara tätare och tätare. Till slut var det kolsvart omkring mig av alla träd.
Så började det snöa. Och klockan den gick.
Herregud, jag hade bara tio minuter på mig. Var fullständigt totalt lost och livrädd. Svalde gråten i halsen hela tiden.
Inte ett liv i sikte. Nu tilltog snöandet också. Det började vräka ner. Så mycket att det var svårt att komma fram med cykeln.


Mina lockar hängde sedan länge som blöta tovor med is längs ansiktet.
Gode Gud vad jag tyckte synd om mig själv.
Tiden för mötet var sedan länge passerad. Nu handlade det bara om att överleva. 
Eller ville jag det?
Min enda jobbchans hade jag sumpat så kanske vore det lika bra om jag bara dog och slapp stå med skammen. 

Plötsligt som ur ingenstans dyker ett hus upp.
Så en bil. Jag stannar och frågar om vägen.
Det visar sig att jag har ungefär en halvtimme till advokatbyrån och min väntande jobbintervju.
Jag trampar på i den nu decimeterdjupa snön.

När jag kommer fram, efter drygt två timmar är jag iskall och dyngsur.
Mascaran och all blå kajal flyter längs kinderna. 
Håret skall vi inte ens prata om. Min illrosa ullkappa som benämndes karamellen var mer som en äcklig sur godis. Hela jag var totalt miserabel.
Jag önskade mig vara någon helt annanstans där och då. 
Typ att jag inte ens skulle åkt dit. Men väluppfostrad som man är håller man sina avtal. 
Även två och en halv timme sen alltså. 
Faktum är att jag vet inte vad som drev mig att fortsätta. Jag hade ju kunnat cykla hem, ringt och sagt att jag missat tiden och bett att få komma dagen efter. 
Men nej, det gjorde jag inte. Och troligtvis var det meningen. 

Jag stegade in i ett kontorslandskap i en stor villa. 
Skrivmaskinerna stannade och alla tittade upp. Storögda med hakorna vid knäna stirrade dom på mig. 

-Hej, sa jag. Jag hade möte här klockan nio, jag har cyklat vilse, så började det störtsnöa, därför är jag så blöt, men nu är jag här. Så log jag mot dom. 
Dom log mot mig och en tjej sa att hon skulle hämta advokaten.

Jag fick jobbet. Var där i drygt ett år tills den ordinarie kom tillbaka. 
Fick dom allra gulligaste vännerna som fortfarande finns i mitt liv. 

Idag skall jag och en av tjejerna som jobbade åt en jurist på byrån, gå på "min" advokats begravning. 

Det känns som att han hade stor betydelse för att min första tid i den nya staden Örebro blev så bra. Om han hade sagt nej till den blöta rosa ullkappetjejen som klev in på hans kontor, vad hade det blivit då? Säkert nåt annat, men det här blev riktigt bra, så jag känner att jag vill hedra honom. 

Jag har alltid haft svårt att vara ett "bihang" till min man. Men det blev ofta så eftersom det alltid var fokus på han och hans idrott. Jag ville ju vara mig själv, inte Lars flickvän. Jo, det också men jag tror ni förstår. Inte som en fästing som sitter på nån annan och tar energi. 

Det där hade min advokat så roligt åt. Så när jag slutade skrev han ett "låtsas" CV åt mig där han drev med att jag var,  Lars flickvän etc etc etc... det lustiga är att många år senare blev Lars hans bankkontakt. Helt otippat. Först visste dom inte riktigt om varandra men när dom kom på det blev det riktigt kul. 
Så idag är det min kompis på byrån, min man och jag som går tillsammans. Som att knyta ihop påsen efter trettio år. Tänk vad konstigt det är ändå. 

Året på byrån gav mig många kontakter. Det är inte lätt att vara ny i en stad men mitt år som advokatsekreterare hjälpte mig, det är ett som är säkert.

Nu är jag verkligen inte urprototypen för en sekreterare det tror jag ni alla kan se.
Ett år var fantastiskt skoj, men det räckte. Jag fick faktiskt två erbjudanden från andra advokater när jag skulle sluta, men valde att gå en annan lite mer "risky" väg. Sån är jag och det är kul:)

Dock är jag så tacksam över mitt år och den snälle mannen som är en av dom vänligaste människor jag träffat. Det är bedrövligt att man skall behöva försvinna från jordelivet alldeles för tidigt. 

Han lämnar tre döttrar, en massa barnbarn och självklart en helt bedrövat ledsen fru efter sig. 
Alldeles för ung. 

Det är bara veckor sedan jag var i samma kyrka.


Då var smärtan så stor fysiskt att jag viskade till Lars att det värker så i kroppen att jag tror jag måste gå ut och kräkas. Men jag tänkte, att gör det så ont för mig, är det bara en bråkdel av vad den dödes familj känner så jag samlade ihop mina känslor. Inte lätt men det går. 


Sammanfattningsvis:
Det är bedrövligt att man skall behöva dö.

Dagens råd blir då:
LEV
men inte bara lev, utan 

LEV ETT BRA LIV, VARJE DAG.

Nu skall jag städa, banta tio kilo och ta på min svarta klänning. 
HÄR ser du hur jag snabbantar. Det är världens bästa. It´s a promise!
Jag har gjort det sen volangerna kom för några år sen. 

Väl hemma igen då blir det Smultris och majjomaking för mig. 

Räkmackor på menyn i morrn. 
Bilden här är från nyårsafton.

Hörrni, ha en bra dag i solen.
Jag skall samla mig inför det tunga som komma skall....
Kram på er!































1 kommentar:

Christina Andersson sa...

Mycket rolig berättelse, jag riktig känner cyklandet i snön, alla blöta kläder och allt runt omkring. Det blev ju dock en härlig tid där, som nu slutar i en så tråkig efterniddag jag antar i samma kyrka som ni begravde er kompis för nån månad sen.usch vad jobbigt. Kram