Over and out.

Känner mig tom. Tack min lyckliga stjärna att jag kom på att det skulle bli jul på Smultrongården trots beslutet att dra ner öppettiderna/stänga.

Vet inte vad som hänt om det inte blivit så. 

Känslan att fixa jul där och när man precis är färdig innan öppning är så otroligt mysig. 

Ibland lägger jag mig när vi stängt, uppe i rosa soffan om Molly också ligger där sover.

Det är ju hennes älsklingsställe vilket flera av er fått erfara.

Jag tycker det är mysigt och hemtrevligt med katterna i vår Smultrongård. 

Det har bara hänt en enda gång att någon varit allergisk och vi fått tagit ut dom.

Den jobbiga känslan från oktober då vi också stängde har hållit sig borta ända tills igår.

Då blev det katastrofjobbigt när alla gått hem. 

Eller kanske jag skulle säga helt vidrigt. Fy och usch och blä!

Beslutet att stänga har varit oerhört tufft. 

En verksamhet som funkar och går bra är det ju lite konstigt att avsluta.

Men vi blir inte yngre och det känns viktigt att få ett liv där vi kan göra saker på helgerna.

Och det är ju då vi har som allra mest besökare, när alla andra är lediga, förstås.

Även om jag trodde att vi skulle kunna avsluta Smultris utan större problem för mig känner jag nu att det inte funkar så. Alldeles för jobbigt att känna känslan att aldrig mer gå ut dit och få jobba. Känns som om jag smått bryter ihop om det blir så. Men som det är just nu är inget planerat. 

Jag trodde i min vildaste lilla fantasi att jag skulle nöja mig med att ligga på soffan och käka praliner några månader. 

Jag har misstagit mig totalt.

Är varken sugen på praliner eller soffan. Måste ha nåt att göra. 

Tack Gode Gud att det är jul om några dagar. Jag kommer att vara sysselsatt automatiskt en tid framöver. Sååå skönt. Men jag känner i kroppen att det är nåt som stör. Mitt hår är så stripigt och fult trots att jag nyss klippt mig och det var så bra. Man kan väl inte lura sig själv utan saker händer i kroppen när man tänker på nåt utan att själv veta om det, haha, låter tokigt men så är det ju. 

Tur både Hanna och Fabian bor hemma så det är lite liv i luckan. 

Sen skulle jag vilja ta mina två soppterriner och ställa mig nånstans och dela ut soppa till dom som ingen mat har och som fryser. Undra om man får det bara hur som helst? 

Kanske är det en massa tillstånd till sånt också? Måste ta reda på det. Jag kommer att ha tid och soppa kan jag koka och en massa ork har jag så jag finner inga hinder på det viset. 

Nån som vet nåt, berätta gärna:) Sen jag var pytteliten har jag velat ha ett barnhem. Då fattade jag inte hur det fungerade utan då skulle jag ge dom fattiga stackars barnen till mammor och pappor som inga barn hade. Lite funkar det ju så, men kanske inte helt så enkelt min lilla barnhjärna målat upp det hela. Verkligen nåt jag skulle kunna spinna vidare på och göra nåt med. 

Men nu skall jag sluta gräva ner mig. Försöka se framåt även om det inte finns någon plan och intala mig själv att jag tagit ett helt rätt beslut. Vore bra om jag kunde tro på det själv så jag slapp se ut som nån som katten släpat in. Usch, blek, stripig, rödögd och hemsk. Eller så är det bara lite sol och ljus som saknas. Kanske det. Jag gör mig inte särskilt bra vintertid. 

Hoppas ni står ut med lite självömkan! Men det är väl det som är livet. 

Allt gott till er, och stressa inte ihjäl er dom sista juldagarna nu. Det räcker om jag gör det, jag har inte en enda julklapp inslagen ännu, hehe! Men helt ärligt, jag är inte det minsta stressad. Det kommer att hinnas med. Nu skall här fokas på en liten julegran och lite pynt (inte mycket!!!!!). Sen blev jag sugen att ta in gamla bockbordet vi dukade med i fredags när gänget var här. 

Det är dock väldigt trevlig med runt bord som vi har nu, tål att tänkas på.

Stor kram alla och är det nån av er som läser det här som besökt oss sista tiden så stort 

T A C K för det, ni är dom bästa, bästa som finns. 

Så mycket energi och glädje ni sprider så ni förstår inte. All cred ni ger oss betyder verkligen allt. 

Trots beslutet som är taget är jag så fantastiskt TACKSAM tack vare er alla. 

Det är ni som gjort att jag i tio års tid inte en enda morgon när kl varit 06.00, det har varit svinkallt och kolsvart aldrig ens funderat på att ligga kvar i sängen. Tvärtom hoppat upp och sett framemot ännu en dag på världens bästa jobb. 

Miljoners tack till er alla för det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får ses igen.

KRAM