Kl 16 sätter vi oss och äter en väldigt sen lunch, hos Lena. 

Då har min telefon gått varm i vår familjegrupp (vi har en på whatsapp så vi alltid kan hålla koll på varandra) närmare en halvtimme. Jag fattade nada.

När det går upp för oss att ett attentat ägt rum i Stockholm fick vi givetvis en stor chock.

Sen att en av mina ungar är mitt i där allt händer gjorde att jag fick en overklig känsla i kroppen. 

Hanna blev fast på sitt kontor som ligger precis vid Stureplan till kvällen. 

Det var ju helt fruktansvärt!!

När jag skulle resa mig upp och åka hem bar benen mig knappt och jag mådde såå illa. 

Man blir fullständigt dränerad. 

Sa till Hanna att dom måste gå ner i källaren, att sitta 5 våningar upp om dom slänger bomber är ju livsfarligt. Ja, allt är ju livsfarligt när man har med galningar att göra. 

Men dom höll sig uppe på sitt kontor och mamman var livrädd deluxe.

Fy sjutton vilken pärs alltså!!

Min kompis som vi skall på slottet med idag ringde och grät. Hennes dotter var fast på Hötorget.

Ååååh herregud, vad det är jobbigt när det händer ens barn nåt. Vi får ju vara sååååå OERHÖRT TACKSAMMA självklart. Inget hände dom ju direkt utan det var ju det indirekta och det skrämde oss nog kan jag lova. 

Alltså vad skall vi göra???

Man hade ju önskat att offren endast var gärningsmannens familj. 

Hela min kropp värker när jag tänker på offrens nära. Deras liv förstördes på en sekund. Vidrigt.

Den värld jag och alla jag känner lever i, är så far far far away från sånt här att hjärnan har svårt att ta in när nåt händer. Jag är så långt ifrån rasist man kan komma tror jag, älskar att jag får besöka andra länder som ett annat folk byggt upp. Se deras historia och leva i deras länder för ett litet tag. 

Dom allra flesta som har gjort såna här dåd verkar se på livet på ett helt annat sätt.

LIV spelar ingen roll. Om Gud vill att personer dör när jag kör ner dom så är det Guds vilja.

Det vill inte min Gud. Han är inte alls sån. 

Jag vill inte att folk som tycker så skall få bo i mitt land. Känner mig otroligt rädd för det. 

Vi reser ju rätt mycket och självklart finns risken att man träffar på galningar, även i Sverige förstås, men väldigt mycket i länder där orättvisorna är stora.

Men då är jag medveten om att det kan hända nåt. 

I Sverige är det inte ok. Vi jobbar mot demokrati och lika för alla och det har vi lyckats med men nu verkar det röras om i grytorna och det är i vi svenskar som vill göra illa våra medmänniskor och vårt land. Nej fy tusan, det gör ont överallt när man inser hur vidrigt det blivit.

Hannas kompis sände redan klockan 12 en bild på en stor krigsbil mitt inne i centrala Stockholm. 

Tre bilar åkte tydligen omkring. Troligtvis var man på något sätt förvarnade att något skulle hända..... Så, även om jag tycker att fyra döda är alldeles förskräckligt kanske vi skall vara glada att det inte var ett hundratal. Så vidrigt att det inte går att ta in. Inte det heller.

Ja ni, vad säger man.... kvällen igår var mysig och jättetrevlig med våra kamrater men i bakhuvudet satt det vidriga som hänt. Det känns fortfarande inte helt ok att ha Hanna där, ensam utan övriga familjen. Klart hon tycker hon har det bra, en massa kompisar och sådär men jag tycker inte det är helt ok. Det tar väl ett tag att skaka av sig olusten.

Vi får se till att det inte genomsyrar det vi skall göra idag.

Jag skall göra mig iordning nu och vi är snart på väg till fina slottet. 

Kanske försvinner det olustiga ner i duschvattnet.....

Nu får vi allt ta vara på den helgen och göra det bästa av den. 

Stoooooor kram till dig.