måndag 14 januari 2013

Nya tider.....

Lillebror hjälper till att checka in - kan vara lite klurigt. 
Blev både till London & New York på samma gång.


Idag kan jag i alla fall skriva.
När vi kom hem från Arlanda var jag totalt slut så jag la mig i min säng, skulle läsa kokböcker, men tittade rakt upp i taket och grät istället. 

Knäpp sysselsättning men det gjorde jag. 
Jag visste att det skulle bli bättre idag så det var ingen idé att försöka stå emot. 

Tror inte det skulle kännas lika jobbigt om Hanna var i Sverige men nu är dom båda så långt borta så det kändes verkligen pyton. Att Hanna bor i Nice känns verkligen inte alls så jobbigt. Dit åker man ju på mindre än tre timmar. Men USA - uuuuuuu vad långt!!!!!! Och 13 månader - det känns verkligen länge. Men nu har jag varit ledsen en dag och det får räcka. 

Nu får jag glädja mig åt att dessa flickor säkerligen har fantastiskt kul där dom är och att skype och telefoner finns. Det är verkligen hur bra som helst!!!!!! Thank you grundaren till det!


Här står Stina med sina grymt snygga väskor som inhandlats för resan. 
Verkligen skillnad på oss när vi reser vill jag lova.
Jag har ihoptejpade bruna kartonger, haha!
Skulle allt vara lite kul att ha en sån där lättstyrd sak istället för bautastora kartonger som inte går att lyfta. 
Men då skulle jag ju bara kunna ta hem platta grejer;)

Nu på morgonen ringde Hanna (hon ringer gratis till fasttelefoni i Europa) och vi pratade medan jag gick och grejade med en massa. Sen messade Stina och sa att vi kunde skypa.
Så då skypade vi alla tre i över en timme. 

Men visst är det väl heeeeelt makalöst!!!
Den ena i New York och den andra i Nice och sen den tredje gammeltackan i Dylta.
Vi alla gick omkring och donade med vårt men hade varandra i datorn hela tiden. 
Hanna fixade med mejl och skrev under tiden och Stina packade upp. 
Jag tvättar, fixar kaminen i köket och skurar mest allmänt. Solen sken in (några minuter) och då ser man vart det var ett tag sen man torkade.... 
Hela tiden med varandra i bakgrunden och pratandes med varandra. 
Hur coolt som helst måste jag säga. 
Med skype klarar man allt känns det som. 
Det har jag hur som helst bestämt mig för. 
Nu skall här bara vara glada miner;)


Så här ser det ut när vi skypar, bara foton på den man skypar med. 
Men det går visst att köpa till nåt så när tre pratar samtidigt kan man även se alla. 
Kanske blir bäst att göra det nu. För det känns ju ännu närmare när man även ser vad dom andra gör. 

Ja, så gick det alltså till när unge nr två lämnade landet. 
Jag är bara så tacksam över att ha mina två gossar hemmaboendes.
Det kommer säkerligen inte att bli så länge till. 
Det kanske är då det blir läge att skaffa en liten vovve.
Eller inte.....

Jag återkommer när vi dragit armbandsvinnaren plus att ni skall få se rostbiffen.

Nu välkomnar vi den nya tiden

4 kommentarer:

Stina Eriksson sa...

<3

birgit sa...

Oh vad jag förstår dig. När vår mellngrabb åkte till USA för 18 år sen grät jag i 14 dar av och till. Det var jobbigt, men som tur är kan man lättare hålla kontakt idag. Kram till dig

smultrongården sa...

Oj hjälp Birgit det var inte lite det!! Säkert hade jag också gjort det om inte dagens helt makalösa teknik funnits. Det känns som om man är alldeles nära varandra via skype. Tack för det säger jag bara!

Snällt att du delar med dig - det kan nog låta knäppt när man säger att man gråter - men du som varit med om det vet hur det är....

Allt gott till dig:)
Kram Eva

annika sa...

Jorå Eva...det har allt hänt i den här familjen också. Ibland känns det som att man vill att alla ska bo här i stan...helst i Sörby men sen vet jag ju att de måste få flyga fritt ett tag innan de landar för att kanske på nytt lyfta. Dottern här har lyft flera gånger men hela tiden finns ju Skype och andra finesser som gör att man kan vara med på ett annat sätt än då jag var ung på stenåldern.

Kram
annika