söndag 4 september 2016

Det här var inte lätt……

Nog så jobbigt att ha tagit ett beslut men nu att deala med allt som följer blir såklart ännu värre.  Beslutet har verkligen inte varit enkelt att ta. Jag är inte lastgammal, har en massa energi och det är ett underbart roligt jobb jag har.



Men, och som med precis allt, finns där ett MEN. Detta men är att jag och alla omkring mig måste leva med mitt jobb. Det är hela våra liv. Är det onsdag och den råkar infalla på en nyårsafton, ja då har ju jag givetvis bestämt att inte stänga det gör vi minsann inte. Då gör vi nåt extra skoj av det istället. Går upp extra tidigt, fixar snittar å bjuder på bubbel hela dagen istället. Och dom som besöker oss dessa speciella dagar är så makalöst tacksamma och trevliga att man blir typ hög av all vänlighet. Alla i familjen å alla vänner har ställt upp på sånt. Butiken alltid först. Självklart, så har vi bestämt att det måste vara på det viset. Och det har aldrig någonsin, inte för en enda dag, känts som en uppoffring.

Jag har älskat varenda sekund i och med min Smultrongård. Och gör fortfarande. Så därför är det här extra svårt.


Nu har vi haft det här konceptet i 10 år och jag har haft butik med riktiga öppettider i 16 år.  Mitt jobb kan inte styra hela vårt liv.
Oj, kanske någon tänker, dom har ju bara öppet tre dagar i veckan, det var en slö jäkel som inte kan jobba mer. Och det kan ju tyckas. Men att ha en butik i vår storlek och ha så oerhört mycket besökare kräver jobb sju dagar i veckan. I sommar har vi varit fem heltidare och två på deltid i vår lilla rörelse. Det är så sjukt mycket att göra och kanske är det svårt att förstå när man inte är i det själv. Min hjärna är på högvarv 24/7.
 Självklart gör alla det dom skall och jag behöver verkligen inte göra allt, men det är min butik och jag som har yttersta ansvar på alla områden. Visst vi gör otroligt mycket saker så fort vi någonsin kan, bara för att hålla oss sociala och även få en massa inspiration. Men då är det alltid något annat som blir lidande. Vi skulle behövt gjort det och det och det och det. Och så lite sånt och lite annat också. Men för mig har det varit viktigt att trots att mitt jobb är vårt liv måste vi försöka ha ett liv på sidan om också. Det har gått bra, men nu känner jag att orken börjar tryta.

Och då är det lika bra att göra något åt det direkt. Jag är inte den som vill göra något halvdant där hela ens själ och hjärta inte riktigt är med. Där något kanske börjar bli jobbigt. Nej, det går inte. Endera tusen miljarders kul där jag lägger ner precis allt och älskar varje sekund. Eller så inget.  Och länge trodde jag att det var tvunget att bli inget mer alls.

Jag har varit så ledsen, så ledsen så ni anar inte. En kväll i somras när solens strålar sken in så fint i Smultrongården och jag gick och släckte lamporna för kvällen, blev det för mycket. Jag bröt ihop, grät så mycket att jag föll ner på golvet på övervåningen och låg och hulkade och liksom kramade golvet och hela huset. Det har varit så snällt mot mig och min familj, huset. Det gamla från 1700-talet. Så många som bott där innan. Så mycket som hänt. Det känns så himla väl att det ville bli omhändertaget av oss. Och det har gett oss så mycket glädje och jag är så otroligt tacksam över det. Men vad är det man säger, när det är som värst, det är då man finner på lösningar. Och det stämde faktiskt. Där och då kom jag på att vi kanske kan ha öppet typ en gång i månaden. Jag får göra det jag älskar så makalöst mycket, baka och laga mat till dessa gånger. Det skulle jag ha tid med då. Jag vet inte, det kändes då som en bra idé, kanske håller den, kanske inte.

Huset är ju alldeles för bra för att gå i ide och somna redan nu. Det går liksom inte. Jag får magvärk när jag tänker på att det skulle bli så.

Och att låta en Smultrongård med tillhörande hus bli till salu smärtar i hela kroppen så det kan jag inte alls tänka mig kan bli aktuellt.

Men en sak har jag lärt mig på min vandring genom livet. Man skall aldrig säga aldrig. Viktigt att komma ihåg.

Jag är ledsen att inte komma med nåt snitsigt som att: nu börjar min vandring mot nya mål, jag skall nu anta nya utmaningar etc….. Nej hörrni, det finns inga nya mål. På riktigt. Inga nya utmaningar heller. Det finns inget. Ännu stressar det mig inte. Nu vill jag bara ge allt tiden som är kvar och kanske hitta en lösning på att inte helt behöva stänga. Har du några tips får du mer än gärna dela med dig. Säkerligen finns det en massa saker vi själva inte tänkt på. Allt tas emot med stor tacksamhet. 

Söndagen den 2 oktober stänger vi och öppnar nästa gång helgen innan första advent.
Jag var bara tvungen att få göra jul. Då har vi öppet fyra eller fem dagar.

När vi öppnar därefter har jag ingen aning om. Jag hoppas vi kan hitta en form så det inte är sista gången då. Men det måste vi fundera på. Kanske kan något/några rum bli bed & breakfast? Och resten fler matplatser? Inte vet jag.

Vi kommer att ha öppet en helg i månaden i Wadköping och när det händer extra grejer där. Som höstmarknad och julmarknad. Den butiken är kvar 2016 ut.

Ja, inte det roligaste inlägget. Jag känner mig helt tom och med lätt magvärk.


Ni som brukar besöka oss, jag tror ni förstår hur jag känner. Alla besökare, Gudars vad jag skulle sakna er om allt bara skulle ta slut. Kanske har den här sommaren varit den allra mest besökta. Människor som åkt så himla långt för att komma hit. Bara för vår skull. Så otroligt häftigt. Man blir så glad när man hör olika historier att man får svårt att hålla tårarna borta. Ni som kommer och sitter timtal och träffas och skrattar. Det är så himla häftigt. Och ni som varit svårt sjuka och känner att när ni orkar er ut så är det oss ni åker till. Det värmer så ni förstår inte. Det är en ynnest att få ha haft det här stället. Det har berikat mig och självklart hela vår familj.


Kanske måste jag skriva något mer mycket snart. Tomheten nu är så smärtsam. Jag tänker inte tacka för tiden som varit, att säga att vi hörs snart igen, känns så otroligt mycket bättre. Och det gör vi ju. Vi har ju trots allt en tid kvar.

Stor kram

Eva

3 kommentarer:

Annica Lindgren sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Annica Lindgren sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anna sa...

❤️