God morgon

Lika underbar morgon idag. Klarblå himmel och en strålande sol. Ljuvligt.

 Idag hörrni kommer det lite djup läsning. 

Livet bara går och går. Stannar man upp och reflekterar förstår man att saker och ting som är på ett sätt, har kunnat vara helt annorlunda om man tagit en annan väg. 

Vi själva väljer och skapar våra liv, vare sig vi förstår det helt fullt ut, eller kanske ens vill det, har våra val stor betydelse. 

Något som fått stor betydelse för mig är det jag skall berätta om nu. 

Det hela utspelar sig för ganska precis 30 år sedan. 

En måndag i början av januari, året var 1986 och jag var 23 år.

Nästan forntid.

Har du någonsin känt dig helt tillintetgjord?

En sån där känsla som när man faktiskt vill öppna en lucka och bara försvinna.

Som att man önskar att en bil skall komma och köra över en och att man inte finns mer.

På riktigt alltså.

Så var det den här måndagsmorgonen. 

Jag var på väg på min arbetsintervju.

På söndagskvällen hade jag och pojkvännen tagit bilen och "rekat" vägen. 

Inga problem men det kändes långt.

Jag skulle bli tvungen att cykla eftersom han skulle ha bilen.

Inga problem det heller kändes det som. 

Jag gick upp i god tid innan. 

Lockade håret, sminkade mig och satt på mig min läckra storrutiga illrosa kappa.

Egenhändigt sydd, förstås. Så var det ju med alla kavajer, byxor och kappor på det glada åttiotalet. 

Skulle man kunna ha matchande kläder till skorna i regnbågens alla färger och nyanser var det bara att sy. Det pirrade lite i magen när jag satt mig på cykeln och gav mig iväg.

Tänk om han inte gillade mig, VAD skulle jag ta mig till då??? Ensam med arbetandes, fotbollsspelande pojkvän som jag aldrig såg ryken av, i den nya stora staden.

Vi hade flyttat till Örebro två månader tidigare.

Pojkvännen hade blivit värvad till fotbollslaget och i kontraktet var det lovat lägenhet samt jobb till flickvän, alltså jag. Lägenheten var en dröm. Precis vid fotbollsstadion fick vi en helt nyrustad trea. Det var ljust och fräscht tjugofem år före sin tid. Helt underbart. 

Nu återstod bara jobbet.

En advokat som satt i styrelsen i laget sökte sekreterare eftersom hans skulle gå på barnledighet.

Gissa om jag var nervös. Sekreterare, jag!??

Ok, jag hade högsta betyg i både svenska och maskinskrivning men jag kände mig långt ifrån som en sekreterare. Det var pennkjol och knytblus. Min rosa karamellkappa platsade knappast. Troligtvis inte resten av min färggranna åttiotals garderob heller....

Jag satte mig på cykeln och gav mig av. När jag kom till universitet förstod jag ingenting. Det var bara skog, skog och skog. 

Inte en bil i sikte.

Tyvärr även innan mobiltelefonens förenklande av världen. 

Skogen blev bara tätare och tätare. Till slut var det kolsvart omkring mig av alla träd.

Så började det snöa. Och klockan den gick.

Herregud, jag hade bara tio minuter på mig. Var fullständigt totalt lost och livrädd. Svalde gråten i halsen hela tiden.

Inte ett liv i sikte. Nu tilltog snöandet också. Det började vräka ner. Så mycket att det var svårt att komma fram med cykeln.

Mina lockar hängde sedan länge som blöta tovor med is längs ansiktet.

Gode Gud vad jag tyckte synd om mig själv.

Tiden för mötet var sedan länge passerad. Nu handlade det bara om att överleva. 

Eller ville jag det?

Min enda jobbchans hade jag sumpat så kanske vore det lika bra om jag bara dog och slapp stå med skammen. 

Plötsligt som ur ingenstans dyker ett hus upp.

Så en bil. Jag stannar och frågar om vägen.

Det visar sig att jag har ungefär en halvtimme till advokatbyrån och min väntande jobbintervju.

Jag trampar på i den nu decimeterdjupa snön.

När jag kommer fram, efter drygt två timmar är jag iskall och dyngsur.

Mascaran och all blå kajal flyter längs kinderna. 

Håret skall vi inte ens prata om. Min illrosa ullkappa som benämndes karamellen var mer som en äcklig sur godis. Hela jag var totalt miserabel.

Jag önskade mig vara någon helt annanstans där och då. 

Typ att jag inte ens skulle åkt dit. Men väluppfostrad som man är håller man sina avtal. 

Även två och en halv timme sen alltså. 

Faktum är att jag vet inte vad som drev mig att fortsätta. Jag hade ju kunnat cykla hem, ringt och sagt att jag missat tiden och bett att få komma dagen efter. 

Men nej, det gjorde jag inte. Och troligtvis var det meningen. 

Jag stegade in i ett kontorslandskap i en stor villa. 

Skrivmaskinerna stannade och alla tittade upp. Storögda med hakorna vid knäna stirrade dom på mig. 

-Hej, sa jag. Jag hade möte här klockan nio, jag har cyklat vilse, så började det störtsnöa, därför är jag så blöt, men nu är jag här. Så log jag mot dom. 

Dom log mot mig och en tjej sa att hon skulle hämta advokaten.

Jag fick jobbet. Var där i drygt ett år tills den ordinarie kom tillbaka. 

Fick dom allra gulligaste vännerna som fortfarande finns i mitt liv. 

Idag skall jag och en av tjejerna som jobbade åt en jurist på byrån, gå på "min" advokats begravning. 

Det känns som att han hade stor betydelse för att min första tid i den nya staden Örebro blev så bra. Om han hade sagt nej till den blöta rosa ullkappetjejen som klev in på hans kontor, vad hade det blivit då? Säkert nåt annat, men det här blev riktigt bra, så jag känner att jag vill hedra honom. 

Jag har alltid haft svårt att vara ett "bihang" till min man. Men det blev ofta så eftersom det alltid var fokus på han och hans idrott. Jag ville ju vara mig själv, inte Lars flickvän. Jo, det också men jag tror ni förstår. Inte som en fästing som sitter på nån annan och tar energi. 

Det där hade min advokat så roligt åt. Så när jag slutade skrev han ett "låtsas" CV åt mig där han drev med att jag var,  Lars flickvän etc etc etc... det lustiga är att många år senare blev Lars hans bankkontakt. Helt otippat. Först visste dom inte riktigt om varandra men när dom kom på det blev det riktigt kul. 

Så idag är det min kompis på byrån, min man och jag som går tillsammans. Som att knyta ihop påsen efter trettio år. Tänk vad konstigt det är ändå. 

Året på byrån gav mig många kontakter. Det är inte lätt att vara ny i en stad men mitt år som advokatsekreterare hjälpte mig, det är ett som är säkert.

Nu är jag verkligen inte urprototypen för en sekreterare det tror jag ni alla kan se.

Ett år var fantastiskt skoj, men det räckte. Jag fick faktiskt två erbjudanden från andra advokater när jag skulle sluta, men valde att gå en annan lite mer "risky" väg. Sån är jag och det är kul:)

Dock är jag så tacksam över mitt år och den snälle mannen som är en av dom vänligaste människor jag träffat. Det är bedrövligt att man skall behöva försvinna från jordelivet alldeles för tidigt. 

Han lämnar tre döttrar, en massa barnbarn och självklart en helt bedrövat ledsen fru efter sig. 

Alldeles för ung. 

Det är bara veckor sedan jag var i samma kyrka.

Då var smärtan så stor fysiskt att jag viskade till Lars att det värker så i kroppen att jag tror jag måste gå ut och kräkas. Men jag tänkte, att gör det så ont för mig, är det bara en bråkdel av vad den dödes familj känner så jag samlade ihop mina känslor. Inte lätt men det går. 

Sammanfattningsvis:

Det är bedrövligt att man skall behöva dö.

Dagens råd blir då:

LEV

men inte bara lev, utan 

LEV ETT BRA LIV, VARJE DAG.

Nu skall jag städa, banta tio kilo och ta på min svarta klänning. 

HÄR ser du hur jag snabbantar. Det är världens bästa. It´s a promise!

Jag har gjort det sen volangerna kom för några år sen. 

Väl hemma igen då blir det Smultris och majjomaking för mig. 

Räkmackor på menyn i morrn. 

Bilden här är från nyårsafton.

Hörrni, ha en bra dag i solen.

Jag skall samla mig inför det tunga som komma skall....

Kram på er!

GODMORGON!

Jag har haft en god morgon väldigt länge. Mmmm vad jag älskar att vakna innan klockan ringer. Hoppa upp och sen filosofera bäst jag vill. Helt ensam. För här sovs det;) 

Jag går en skrivkurs på nätet så jag har fixat lite med den. 

Sen läste jag en grej i mitt flöde på fejjan. Fick en (enligt mig...) briljant idé.

Ska delge övriga familjen. Hiss eller diss. Det spörs.

Blir det diss får ni aldrig veta nåt. 

Men blir det hiss kan det bli riktigt skoj. 

Bild från hemsidan. HÄR ser du mer vad som händer på Smultris i Wadköping och på landet under den närmaste tiden. Jag har fortfarande lite svårt med bildprogrammet. 

Håller tummarna att denna bilden är ok och inte grynig. 

Om så är fallet vet ni varför.

Nu tar jag på lite färg i ansiktet och springer ut med skurhinken. Golven skall få sig en omgång igen.

Öppet till 18 idag. Och som vanligt är ni, 

VARMT VÄLKOMNA.

Onsdagskram till er

Eva

Charlie Söderberg föreläser GRATIS i Örebro

Skynda, skynda och anmäl dig.

HÄR är länken.

Jag tycker Charlie är en Goer Göbbe. Eller Göbbe, han är säkerligen en massa år yngre än mig, hehe! Men han känns så gammal och klok. 

Håller ni inte med?

Han är kompis med en kompis till oss. Min kompis säger att han är kanon. Han kan sin sak. 

Vet vad han pratar om. 

Härligt - sånt gillar vi:)

Nu kör han ett seminarium helt kostnadsfritt.

Alltså GRATIS - i Örebro. 

Och det smakar ju så rackarns gott, det där gratis.... 

Vi har i alla fall anmält oss, me and the kids. Alla ville dom lyssna. 

My beloved husband, hm, han ropade inte jippi. 

Han är bankman sedan snart 30 år med ekonomi och placering som specialité. 

Vi får väl se om han följer med. Förstår om honom om han inte gör det.

Jag har också alltid varit intresserad av ekonomi. 

Tycker att det är riktigt kul.

Om du också gör det, gå och lyssna på honom.

Skall bli riktigt spännande. 

Sån skön och fin dag idag.

Det står inte på förrens dörrarna på Smultris står öppna hela dagarna.

Det är nog bara veckor kvar.

Ååååh underbara tid. Längtar!

Nu blir det Springfloden snart.

Riktigt bra tycker vi alla. Blir nog två avsnitt ikväll;)

Sen måste vi väl tänka på vad vi skall göra med alla pengar som kommer flygandes till oss alla när vi lyssnat på Charlie. 

Vad skall du göra??

Jag skulle vilja ha ett hus mitt inne centrala Palma med en liten trädgård, pool och några rum så man kan ha lite bed & breakfast. Så ett utekök till matkurserna jag skall ha där. 

Dream on Eva, höhöhö.....

Kram på er!

 Yes den lever! Bloggen alltså. Har fått lite nytt sug att dela med mig av livet här på gården igen.

Helt ärligt, och eller hur, ärlig skall man ju vara (ställer frågan extra mycket till er som varit här och plockat på er kläder utan att betala...!!!???) så var det just att dela med sig av livet som blev lite jobbigt. Även om jag inte alls skrev mycket om det vi gjorde privat kändes det som om alla visste allt om mig. (Inget kändisämne jag alltså - big NO på det). Så var det ju förstås inte. Och jag älskar ju som bekant att skriva så nu kör vi.

Här har ju förstås hänt en massa på snart ett år. Man tycker att egentligen händer det väl inte så mycket, men tittar man tillbaka ett år så blir det en hel del vill jag lova. Vi har gjort vår favvosyssla; provat nya restauranger extra mycket sen sist. Det är bland det roligaste familjen vet. Vi har som vanligt rest en hel del. Vilket även det definitivt hör till favoriten. Träffat nya bekantskaper som visat sig vara riktigt tokiga. Det är mest den äventyrliga mamman i familjen som gärna kryddar tillvaron med lite suspekta personer och tror att den här gången går det nog bra. Men det gör det förstås inte. Människor som är oärliga och lurar andra slutar liksom inte med det bara för att dom träffar mig. Vilket jag tror. Att jag aldrig lär mig! Så det har blivit en hel del magvärk men snart är även denna bekantskap över och förbi och jag ber mig själv att lyssna på min familj och hålla mig till snällisar resten av livet.

Våran älskade lilla Molly har sen sist fått tio (!!!) kattungar. Fem i maj och fem i september. Vi har en kvar från majkullen eftersom den vi hade innan, älskade Mini, blev påkörd. Otroligt tragiskt. Men sen blev det så att en från septemberkullen också är kvar. Vuxna barnen i stan tog varsin. Med löfte om att komma på landet och låta dom löpa fritt emellanåt. Så den som hängt med i kattmatematiken inser nu att när alla ses består katthemmet av fem katter. Det är mycket det. Men oftast är dom alltså tre.

När Hanna kom hem och började jobba igen införde hon soppdagar. Det har varit underbart kul för då får jag chansen att göra den. Det är typ det enda i matväg jag gör i kaféet. Hinner inte med nåt annat. Jo förresten, majjon till räkisarna står jag också för. Men det är allt. Jag älskar ju att laga mat så är det är väl nåt jag skulle vilja få in mer. När det var Wadköpings matmarknad stod Eva-Lott och jag där i hennes foodtruck. Alltså satan i gatan vad kul det var! Jag blev kär i den däringa bilen:)

Kanske skulle jag ta och presentera mig. Man tror ju att det är samma personer som alltid läst som läser nu också. Men så behöver det förstås inte vara. Eva heter jag. Driver familjens butik Smultrongården som ligger en kvart utanför Örebro. Det var min jättestora dröm att få bo i ett gammalt hus som behövde en massa omsorg. Efter så många års letande att jag faktiskt var säker på att loppet var kört, bara hände det. Vi flyttade hela 4 km där vi bodde i ett hus som vi precis rustat färdigt. Vi lånade ännu mer pengar och köpte på oss en livstids jobb. Bara sådär. Slutet gott allting gott. Trodde ni ja. Men så var det inte. Ingen annan än mamman, alltså jag, ville bo där. Men vi kämpade på. Mannen som bandy och fotbollstränare till två av barnen och med sitt heltidsjobb på bank rustade han all ledig tid, mot sin vilja. Jag med butik i Örebro med allt vad det innebär. Koordinator och bestämmare över bygget. Med våra två tonårsdöttrar (som det just då kändes som jag fått för varenda liten synd jag gjort) och med de två grabbarna, några år yngre, var även mina dagar fyllda till brädden. Det tog lite tid men till slut förlikade sig alla med att bo här. Till min stora glädje förstås.

Jag som älskar att baka hade ett provkafe´ två veckor sommaren 2016 ihop med en kompis. Vi passade på att göra i ordning två rum i vårt lilla gästgiveri från 1700-talet. För övrigt kommundelens äldsta hus. Provkafeét fortsätter ännu idag och i sommar har vi 10-års jubileum. Butiken i stan stängdes och hela verksamheten flyttade till landet. 2010 byggde vi till det gamla gästgiveriet. Nu har vi dryga 200 kvm med vatten och kök och toalett också. Helt underbart! Förra året öppnade vi en till söt liten butik i Wadköping. Ja, då har ni läget under kontroll. 

Här öser regnet ner, och ni som följt oss tidigare vet att vi absolut avskyr regn, mörker, kyla och blåst. Vi håller oss inne. Här går jobb och fritid i varandra hela tiden, det vet ni som har företag på hemmaplan. Så här blir kvällens sysselsättning att plocka upp 11 kartonger med nyanlända kläder. Hujedamig så mycket. Det blir med en pod i lurarna. Alltså vilken grej. Samtidigt man jobbar får man lyssna på en massa lärande och skojigt. Älskart!

Nu säger tack och hej för denna gång. 

Snart ses vi igen och då kanske det blir lite mer bilder för den ressugne. Första och sista bilden är från den senaste Marrakechresan. 

Jag ber om ursäkt för bildkvalite´n. Bildredigeringsprogrammet bara försvann.... 

Det bara bli bättre alltså;)

Önskar er en god kväll

Kram

VÄLKOMNA :)

MÅNSMUMS

Bild från instagram

1 dl vetemjöl

2 dl havregryn

1 dl råsocker

1 tsk vanilj

100 g smör

100 g grovt hackad vit choklad

600 g rabarber

1 msk potatismjöl

1 tsk kanel

1 dl strösocker

Blanda vetemjöl, havregryn, råsocker och vaniljsocker.

Blanda i smöret med fingertopparna. 

Skär rabarbern i cm bitar. Är den späd behöver den ej skalas. Potatismjöl, socker och kanel blandas noga med rabarbern.

Smöra en pajform och lägg i rabarberblandningen, strö över smulorna och sist chokladen.

Grädda cirka 20-25 minuter i 225 grader.

Servera med egen gjord vaniljsås el vaniljvisp. Så mycket godare än paket. Även lättsmält vaniljglass är ljuvligt till. Bon App!

Japp, mellofinal var det och vi firade med kaka som fick ett passande namn;) Eller hur!??

Käre mannen här i huset är helt galen i mello så här har vi hört alla genomgångar och allt. 

Startfältet var verkligen nåt att bita i. Flera bra bidrag.

Men ändå så tyckte vi i familjen att Måns glänste som en stjärna över alla andra deltagarna.

Det var det tydligen fler som tyckte.

Kära nån så spännande och bra det var!

Inte igår det var direktsänd tv som bjöd på så mycket nerver.

Ok, det kanske händer hela tiden för er som kollar sport - men vi som inte skriker i falsett när hemmalaget pytsar in vinstmålet på tilläggstiden vi har liksom inte så mycket att få blodrusning av. Askul var det minsann tyckte jag!

Lika kul var det att Månsmumset jag gjorde gick hem. 

I det här huset (precis som det jag växte upp i, hmmm... stackars mig!) är det ingen som slänger sig över det som bakas direkt. Oftast vill ingen ens smaka. Så döm då om min förvåning när maken säger att det var en av dom godaste efterrätterna han någonsin ätit. Det ni, det var skoj att höra kan ni tro!

Så på söndag då får ni välja på två rabarberkakor. På MORS DAG alltså.

Som vanligt den med cocos i degen som finns i våran första bok men nu gör vi även ett tillägg och tar med Månsmumset med vitchoklad över. 

Jag lovade att om det skulle bli vinst för Måns så skulle vi hitta på nåt skoj i dag i Wadköping. 

Verkligen inte helt säker på vinst även om vi alla höjde Måns till skyarna. 

HUR ofta är det inte som nåt konstigt (sorry!) land som man knappt kan uttala vinner med en låt man gärna kryper in i en garderob och sätter i öronproppar och ryssmössa på för att slippa höra?? 

Händer alltför ofta i denna tävling tycker jag. 

Så jisses vad kul det var att det blev som vi svenskar tyckte ännu en gång;) 

Men bäst att hålla det som utlovats. Vi gjorde ett riktigt bra erbjudande på muggar. 

Och verkligen hur kul som helst, sååå många kom och utnyttjade det. 

Kul kära ni att ni läser och bryr er!!!!! 

Och som jag skrev på insta otroligt skoj att ni börjar hitta oss i Wadköping också. Det tokgillar vi! Vi måste se till att få upp lita skyltar så man hittar från alla håll....

Vet ni vad jag är sugen på?

Det här huset.

Vad tror ni?
10 rum, 1500 kvm tomt, några min till havet. 
Jag orkar inte med mörkret. Det kommer vare sig jag vill eller inte, man kommer inte undan. Och jag vill inte. Måste se till det. Men va katten, jag vill ha nåt gammalt ruckel med känsla i som skall rustas.
Mannen vill inte. Rusta alltså. Fly mörkret vill han också. Skönt då vill vi lika. Kanske blir det aldrig nåt, men fundera och drömma det är som Boye säger halva, om inte hela resan. Och där är jag nu. Men det går sisådär. Tror man måste vara på plats. Det här huset ligger så rackarns fel det bara någonsin kan. Skulle vi komma dit kanske det bara var så rackarns rätt det någonsin kan vara. Vad vet man bakom en dataskärm hundratals mil därifrån. 
Inte mycket. 
Så jag återgår till företagarens dilemma, bokföring. Är man hemma hittar man alltid lite härlig tid för arbete;) Happy I like it!
Spring iväg nu och fixa rabarber, 
kram på er.
Eva

Ok, det är ett riktigt renoveringsobjekt. Men alltså, läckert som bara den kan det bli!!!

MISSION COMPLETED

Den lilla lilla hallen i nya butiken

Ja, vad skall man säga?? 

Efter varje megastor grej man gör blir det helt platt och tomt när det är klart. 

Man jobbar, jobbar och jobbar. Man liksom fullkomligt fylls upp av det man gör.
Dag och natt tänker man på det tills målet är nått.
Mitt jobb är ju min hobby och mitt liv så i mitt fall känns det noll betungande.
Men det läggs galet mycket tid, kraft och energi på just en grej under en period.

Så har det varit att starta upp Wadköpingsbutiken.
Samtidigt har vi ju "riktiga" Smultris att ta hand om.
Och självklart får jag för mig att riva ut rum och helsanera när vi är mitt uppe i flytten.
Bara för att det skall vara fräscht. Sånt kan givetvis vänta men när man ändå är i farten är det lika bra att köra, haha!

Idag är min Valborgsledighet. Ja, jag vet X-antal dagar efter riktiga Valborg, men vad gör väl det??

På Valborgsmässoaftonen var jag nere i Wadköping och grejade med det sista.
Hade sällskap av Lilleputtetåget som körda runt runt runt.
Kändes mysigt att höra det.
I min ensamhet, buhuuu.... Nej då, skämt åsido, jag hade kunnat få vara med på ÖSK match men tackade nej, vip rum med vin och hela köret. Trevligt sällskap också:)
Men jag valde att fixa det sista.
Tack vare det stannade jag glad i hågen och blåste i farbror polisens kontroll på väg till nya arbetet dagen efter. Min valborgsmiddag var på MAX och den starkaste drycken var en cappucino så blåsningen gick galant.

Polisen undrade dock om jag var hungrig när han såg alla snittar i min bil, haha!

Det har varit makalöst kul att fixa därnere.
Och ännu roligare med alla som kommit och hälsat på oss dom här första dagarna.
Okej, jag trodde det skulle vara roligt men helt ärligt så är det ännu roligare än jag trodde och vi trivs ännu bättre än vi någonsin kunnat ana i den lilla lilla butiken.

Den är så gullig och rar att vi är typ kära.
Utsikten mot ån är helt magisk. Och att sitta på bänkarna utanför butiken är så rogivande så ni anar inte. Igår när vi kom satt ett äldre par på en av bänkarna. Dom sa att dom alltid vilade där på sin morgonpromenad. Så himla mysigt.

Det känns som att det var helt rätt plats för en mini Smultrongård. Även om vi för några månader sedan aldrig kunnat ana att det överhuvudtaget skulle bli en sån!

Man vet aldrig vart resan i livet tar en och alla vill vi olika.
Vill man ha äventyr och spänning måste man kasta sig ut i det okända och skakas om lite.
Det är inte hela tiden den enklaste vägen att gå, absolut inte, men för mig är det viktigt att få nya utmaningar och ny stimulans hela tiden så troligtvis fortsätter jag att tappa fotfästet tills jag inte klarar det mer. Och utmaningar kan ju vara så många olika saker.
Min franskakurs på duolingo är i sig en utmaning;)

Nästa stora grej är att få till en grillkväll här hemma.
Kan ju låta som en enkel match absolut, men vi skall få till lite alkoholtillstånd och ett och annat skall synkas ihop. Så det är lite att bita i.
Sedan har ju jag en jättejätte utmaning i november.
Just nu känns den faaaar away... det är Marathon i Nice.
Kanske klarar jag det, kanske inte. Mitt mål är definitivt att det skall genomföras.
Även om skorna inte snörats på en vecka i morgon, tjoooho vad tokigt!!
Men va 17, inte varje vecka vi öppnar ny butik.
Inbillar mig att jag skall hinna träna till det i sommar.
Time will tell som en nära kollega alltid säger.
Ja så är det förstås.

En endaste liten bild från hallen i Wadis får ni.
Men det kommer fler, förstås.

Nu skall jag ta och beställa lite varor, denna "lediga" dag.

Önskar er en fin vecka i detta skitväder. Min fråga är:
HUR MYCKET KAN DET REGNA!???

Jag har lite höstmys här hos mig.
Typ 20 ljus tända och godaste passionstheet från Nicholas Vahe.
Gäller att agera efter väderlek.
Kram
Eva